När man möter någons blick

 

 

 

 

 

 

Och där gick bussen precis! Slutat jobbet och på väg hem. Har bråttom för att hinna mellanlanda hemma innan kvällsaktivitet. Nästa buss kommer om 10 min så jag vänder ansiktet mot solen och väntar. Befinner mig i Johanneberg och på trottoaren promenerar människor hem från skola och arbete. Min blick möter en ung mans blick och han stannar upp.

På knackig engelska ställer han frågan -Immigrationscenter? Trots en del språksvårigheter får jag en berättelse om en ung man som sålt allt för att resa från Afrika för att träffa sin fru här i Göteborg. Väl här är inte situationen den förväntade. Hans fru lever med någon annan, kanske har de inte setts på flera år, och han har ingenstans att ta vägen. Han har sovit på gatan och är i behov av hjälp. Jag googlar fram adress till jour härbärge men han verkar uppgiven …. och där kom min nästa buss……men jag kan inte lämna honom mitt i detta.

Jag försöker övertyga honom att söka upp jourboendet men han sjunker ihop på stenmuren bakom oss. Jag klappar på honom, funderar på vad jag kan göra. Hinner inte ta med honom på bussen till något boende.

Är du hungrig, har du pengar? Han håller upp en tom plånbok och han har inte ätit. Turligt nog ligger det lite kontanter i min portmonnä. Tacksamt tar han emot och jag pekar ut riktningen mot butiker och restaurang med uppmaning att köpa något att äta och be om hjälp. Med sin trasiga plastkasse där en tröjärm hänger ut går han sakta iväg.

Nu måste jag lämna honom och hoppas att någon annan ser hans behov av hjälp.

På bussen sitter jag och funderar över hur många han mött på sin väg. Hur vi oftast travar på i våra tankar med eget mål i sikte och glömmer möta varandras blick.

Det är svårt att be om hjälp när vi inte får ögonkontakt med varandra.