Att gå i någon annans skor…

Att gå i någon annans skor…..

Vi möts av ideligen av bilder, berättelser och nyhetsrapporter i olika medier om flyktingpolitik och olika utmaningar i vårt samhälle. Det är inte så ofta individernas egna historier skildras. Det kanske också är så att vi har svårt att sätta oss in deras situation även om vi hör, ser och läser om den. Vi kanske skulle behöva följa ett indianskt ordspråk ” Gör dig inte till domare över din granne förrän du gått två månader i hans mockasiner”.
Vi som är volontärer och möter flyktingar får många berättelser. Vi möts av många fantastiska människor som utstrålar kraft och vilja. De har ambitioner och förhoppningar att skapa ett nytt liv och vill bidraga i vårt samhälle.
Det viktiga är inte var man kommer ifrån utan vart man går. I vårt arbete i Flyktinghjälp.se vill vi hjälpa våra vänner vi möter till en möjlighet att gå vidare. Ibland behöver de ett par skor, ibland hjälp att fylla i några papper……
Idag samlades vi för årsmöte i föreningen. Det är härligt med all kreativitet och lust som finns. Vi vill så mycket och vi gör så mycket!

Välkommen du också! Hör av dig så kontaktar vi dig.

Vill du ge en gåva eller bli en stödjande medlem? Vårt bankgiro är 5155-4467

eller swisha till 1234567319. medlemskap är 100 kr/år.

 

En sjö, flera sjöar……

Idag satt jag ner med fyra mycket motiverade flyktingar när Flyktinghjälp höll öppet i aktivitetshuset. De ville gärna prata och skrev ner ord och meningar som blir till ett stöd för dem i att lära sig vårt rätt komplicerade språk. Två ord som låter lika, betyder vitt skilda saker och stavas helt olika ” hjärna” och ” gärna”, hur lär ni er dem var en fråga jag fick. Ja, det är bara att lära in, men med deras vilja och intresse kommer det att gå, om de får chansen….
Själv är jag lättad över att inte tvingas fly, utmanas i ett främmande språk och kanske helt ändra min vana att läsa och skriva från vänster till höger.

Runt om oss var det full av aktivitet bland barn och vuxna i lekrum, runt fikavagnen och pingisbordet. Omkring 40 personer fick en stunds avbrott och avkoppling.

En hoppfylld dag…

En hoppfylld dag…
En vårvarm dag som lockade till utelek. Flyktinghjälp aktiverade barn och vuxna och gav de som behövde ett lyssnande öra. För några innebar ” hoppet” en ren fysisk aktivitet där vi räknade hur långt vi kom i hopprepsövningarna. För andra är ” hoppet” något ovisst, vad kommer att hända mig? Vi har inte svar men vi kan möta dem i deras frågor och funderingar.

Söndagsförmiddag på Sagåsen där fem volontärer från Flyktinghjälp öppnade upp aktivitetshuset. Många barn och vuxna, en del med mycket energi. Då var det perfekt med sol och värme så vi kunde hoppa hopprep och hitta på andra aktiviteter ute. Pingisbordet användes också flitigt. Så gott att få möjlighet till fysiska sysselsättningar och minska oron och stressen.

Vid vårt besök tidigare i veckan blev vi uppmärksammade på en familjs behov av barnkärra. Det kunde vi lösa idag samt även ha ett par till i lager.

Efter avslutad tid kunde vi summera ett stort antal behov vi tillfredsställt. Blöjor och mensskydd hade delats ut och några kvinnor fick med sig handarbeten såsom garner, virknålar och stickor med sig. Barnen fick tillfälle att pyssla, och vi avrundade med gemensam sång och lek. Vi ger lite av vår tid och ser att det är av stor betydelse för individen att bli bekräftad och sedd.

När man möter någons blick

 

 

 

 

 

 

Och där gick bussen precis! Slutat jobbet och på väg hem. Har bråttom för att hinna mellanlanda hemma innan kvällsaktivitet. Nästa buss kommer om 10 min så jag vänder ansiktet mot solen och väntar. Befinner mig i Johanneberg och på trottoaren promenerar människor hem från skola och arbete. Min blick möter en ung mans blick och han stannar upp.

På knackig engelska ställer han frågan -Immigrationscenter? Trots en del språksvårigheter får jag en berättelse om en ung man som sålt allt för att resa från Afrika för att träffa sin fru här i Göteborg. Väl här är inte situationen den förväntade. Hans fru lever med någon annan, kanske har de inte setts på flera år, och han har ingenstans att ta vägen. Han har sovit på gatan och är i behov av hjälp. Jag googlar fram adress till jour härbärge men han verkar uppgiven …. och där kom min nästa buss……men jag kan inte lämna honom mitt i detta.

Jag försöker övertyga honom att söka upp jourboendet men han sjunker ihop på stenmuren bakom oss. Jag klappar på honom, funderar på vad jag kan göra. Hinner inte ta med honom på bussen till något boende.

Är du hungrig, har du pengar? Han håller upp en tom plånbok och han har inte ätit. Turligt nog ligger det lite kontanter i min portmonnä. Tacksamt tar han emot och jag pekar ut riktningen mot butiker och restaurang med uppmaning att köpa något att äta och be om hjälp. Med sin trasiga plastkasse där en tröjärm hänger ut går han sakta iväg.

Nu måste jag lämna honom och hoppas att någon annan ser hans behov av hjälp.

På bussen sitter jag och funderar över hur många han mött på sin väg. Hur vi oftast travar på i våra tankar med eget mål i sikte och glömmer möta varandras blick.

Det är svårt att be om hjälp när vi inte får ögonkontakt med varandra.